Jag har nästan varje gång jag sagt att ett av mina största intressen är att träna  så får jag alltid frågan varför jag tränar när jag redan är så himla smal.. Allt från gym, till att gå några kilometer, jag älskar känslan av att röra på mig och se alla resultat. När jag var liten så var jag väldigt kraftig och rund, och jag var så tills mitten av 2an. Då rasade jag ner i vikt och blev drygt ett år och blev väldigt smal, jag verkligen rasade ner i vikt. Självklart fanns det en anledning, och det är ingenting jag skäms över, utan snarare något jag är stolt över att jag har. Anledningen var mina ADHD tabletter som jag började ta dagligen och gör än idag. 

 

Och anledningen till varför jag tränar är för att 2008-2009 så var jag hos min läkare som jag har konturnelig kontakt med och som jag går till och väger mig ca 2-4 gånger per år (träffar dock inte alltid min läkare, utan väger mig bara och då träffar jag sjuksköterskor) och då vägde jag extremt lite och jag låg på gränsen till att få anorexia. Att vara 10/11 år och höra det var otroligt jobbigt faktiskt, jag minns det så otroligt tydligt. Min läkare skickade en remiss till en dietist som tydligen var en av Stockholms bästa diester som jag skulle få träffa och komma fram till någonting som skulle få mig att gå upp i vikt och då jag knappt åt någonting eftersom jag tog dom tabletterna jag tog. Vi kom fram till att jag skulle dricka proteindrickar som jag bokstavligen hatade att dricka. Dom smakade verkligen skit äckligt. Så jag mer eller mindre sket fullständigt i att dricka dem och hällde ut drickan när ingen såg och sa att jag hade druckit upp dom. I längden så funkade självklart inte detta och jag fortsatte att vara underviktig. Jag kom också runt 2009-2010 in i "riktiga" puberteten, och gick då upp några kilo på någon månad. Jag älskade min kropp jag hade just då, men jag tyckte själv att jag vägde alldeles för lite. Tiden gick och jag fortsatte och kämpa med att gå upp i vikt. 

 

Man kan väll säga att min vändning var år 2012, när mammas dåvarande kille Micke samt min mamma började träna där min mamma jobbade. Efter ungefär 2 månaders stenhård träning för både Micke och min mamma så såg man resultat och jag sa direkt att jag också ville börja träna med dem. I början var båda väldigt skeptiska mot de eftersom dom trodde jag bara skulle gå ner i vikt. Efter en lång process bland annat samtal med läkare och dietister och massa sånt så fick jag börja träna, i en viss mängd som senare skulle utökas om jag gick upp i vikt eller om jag vägde exakt samma. Minsta lilla gram jag hade gått ner så fick jag sluta träna direkt. Jag minns hur otroligt lycklig och glad jag var när jag fick reda på att jag skulle börja träna.. Just då, kände jag att jag äntligen kommer kunna älska min kropp och vara stolt över den. Jag var nämligen inte riktigt det när jag var underviktig eftersom man såg mina revben ganska tydligt när jag var som smalast. 

 

Jag började somsagt träna ca 1-2 gånger i veckan, och skulle göra det i 1 månad sedan skulle vi till sjukhuset och väga mig och eventuellt utöka min träning. Jag kommer ihåg hur nervös jag var den morgonen jag och min kära mamma skulle iväg till sjukhuset för att väga mig, och hur nervös jag var precis innan vi skulle in till min doktor och väga mig. Jag minns även väldigt tydligt hur glad och lycklig jag blev över att jag hade gått upp 1 kg. Och nu tänker ni säkert, 1 kilo de är ingenting, osv. Men tro mig, för mig var det extremt mycket, varje litet gram betydde allt och det gör det än idag då jag fortfarande har problem med min vikt och är väldigt lite underviktig fortfarande. Och jag fick fortsätta och träna och så..

 

Förra året så slutade Micke träna på min mammas jobb och då slutade jag och jag rasade ner i vikt igen. Jag verkligen rasade alla kilon och lite till som jag hade gått upp, och jag började må psykiskt dåligt över det.. Jag kände att jag inte alls dög och att jag kände mig tjock för varje liten tugga jag tog, det spelade ingen roll om det var kött eller en godisbit. Jag kunde inte äta någonting utan att känna mig tjock. 

Jag tröttnade efter någon månad på att må såhär så jag gjorde en ändring, jag började träna igen. Jag tränade regelbundet tills i Augusti 2013 då jag förlorade en nära släkting och sen dess så har det varit lite från och till med träningen, i perioder har jag tränat väldigt bra och ibland tagit längre pauser. Somsagt anledningen är att jag tränar för jag ska gå upp i vikt men också för att jag vill leva mer hälsosamare och för att jag mår så mycket bättre både psykiskt och fysiskt när jag håller igång och tränar. 

Vet inte i vilken kategori jag skulle posta detta i så fick bli lite halv random katergorier och tack till alla er som tog er tid att läsa hela inlägget och jag skulle uppskatta om ni INTE kommenterar något negativt eller så för jag tar ändå inte åt mig utan jag raderar bara dom. Men ni som vill kommentera fina & gulliga saker eller ställa frågor så är det helt okej, ska försöka svara så fort som möjligt på alla! :)