Ni vet de där nätterna då det är nästan är omöjligt att somna för att alla tankar håller en vaken? Negativa som positiva.. Just inatt, har jag en sån där natt.. Där det bara är omöjligt att somna, men jag börjar tyvärr bli van. Det börjar bli en vardag för mig att inte kunna somna. Jag har mer eller mindre haft väldigt svårt att somna varje kväll i snart 2 månader. Jag börjar som sagt bli van. Jag blir helt skräckslagen när jag kollar på klockan varje kväll och inser att klockan börjar bli sent och snart måste jag lägga mig och försöka sova. För att jag vet, att vid den tidpunkten när jag lägger mig, så kommer alla tankarna fram. Tankarna är det som tar över hela mig och gör att jag inte kan somna. Tankarna får mig ur balans. Och jag är så himla trött på det, helt ärligt. Jag är trött på att inte kunna somna. Jag är trött på att varje dag vara trött.

 

För exakt en vecka sen fick jag insomningstabletter, och helt ärligt så tycker jag att det är helt fel att jag, som 16 år, ska behöva ta en massa tabletter för att ens kunna somna utan att vakna flera gånger per natt osv. Jag tycker somsagt att det är helt fel. Jag ville egentligen inte ha mina insomningstabletter, utan jag var tvungen att få dem för att jag ska kunna sova och fungera som en normal människa. Jag vill inte ta mina tabletter, utan jag måste. Och att bara veta att utan mina sömntabletter så somnar jag inte. Och de få gångerna som jag väl har somnat under dessa 2 månaderna så har jag vaknat minst 1 gång varje natt av att jag gråter för att jag drömmer. Jag har i stort sett varje natt antingen pratat, slagits sparkat och/eller skrikit i sömnen. Mina sömntabletter gör så jag somnar, men ändå så drömmer jag om han. Han som har skadat mig föralltid. Han som är anledningen till att jag har så himla svårt att lita på någon. Han som är anledningen till mina sömnproblem.. 

 

Jag tänker hela tiden på han, även fast jag vet att jag måste lära mig att släppa de. Så jag kan fokusera på viktigare saker. Men det går inte, jag har försökt så många gånger. Det är som om han finns inom mig och tvingar mig att tänka på han. Jag är så himla trött på att tänka på han, men jag kan inte sluta tänka på han och vad han har gjort mot mig. Jag kan inte ens förstå vad han har gjort mot mig, att det verkligen är sant. Jag vet självklart vad han har gjort mot mig, men det är så svårt att förstå.. Han som verkade vara så underbar, omtänksam och snäll, har gjort något så fruktansvärt mot mig, men inte bara mot mig utan mot över hundra andra tjejer också. Det är helt ofattbart. Jag kan säga det hur många gånger som helst, att han har utnyttjat över hundra tjejer, men jag kan inte riktigt inse det. Det är som om jag tror att det inte är sant. Visst, jag hoppas att det bara är en hemsk mardröm jag lever i just nu, som jag ska vakna upp ur. Men för varje dag som går, om inte ens för varje minut, så inser jag mer och mer att det är verklighet. Att det har hänt i verkligheten. Jag är så himla arg på han. Jag vill bara göra han så illa, precis lika mycket som han har gjort mig illa. Det kanske hade gjort det lite lättare för han att inse, vad han har utsatt mig för? 

 

För varje dag som går, blir jag mer nervösare för den där dagen. Dagen då det är dags för rättegången. Dagen då det är dags för att han ska få sitt straff, som antagligen kommer bli mildare än vad han förtjänar. Dagen då iallafall jag, kommer vara så nervös. Jag vet de redan nu, trotts att jag inte vet vilken dag det kommer vara eller nått.. Jag är så himla rädd att tingsrätten inte ska tro på min historia & berättelse, att jag har varit för otydlig eller berättat för lite, och ge honom ett mildare straff.. Jag är så himla rädd att inte bli trodd. För då kommer det kännas som det inte blir ett avslut, utan att jag fortsätter att gå runt och tänka på allt. 

 

Jag är inte mitt riktiga jag, jag är inte samma person som jag var, innan polisen knackade på min ytterdörr och berättade att han hade blivit häktad och dom misstänkte att jag hade blivit utsatt. Innan de hände så var jag glad, såg för de mesta positivt i allt, tyckte livet var bra och älskade att berätta dåliga skämt som ingen annan än jag skrattade åt. Jag är verkligen inte den personen längre. Nu är jag den tysta personen som verkar ofta vara blyg & tillbakadragen, som ofta ser allt negativt och tycker det mesta i livet är dåligt, även fast jag vet att jag har det väldigt bra. Personen som de är en kamp för varje morgon att gå upp ur sängen och åka till skolan. Jag är trött på att vara någon som jag inte är, men som jag har blivit på grund av han. Jag saknar mitt riktiga jag, och jag saknar att vara gamla jag. Jag tänker varje dag om jag inte blir mitt gamla jag, tänk om jag för alltid kommer vara den här tysta, blyga & tillbaka dragna lilla tjejen? Jag vill egentligen inte ens tänka på det, fast jag gör det ändå. För tankarna tar över, och vid just de tillfällena så är det tankarna som styr mig och inte jag som styr tankarna.. Jag är rädd, för rättegången, för han och för allt. Jag är trött på att behöva må såhär, men framförallt för att jag inte kan vara mitt rätta jag, för han har gjort mig så himla illa..